Jenkan- egentligen ingen bloggare

Dagens roligaste

2010-03-10T19:55:00.002+01:00

Citerat från kollegans telefonsamtal med en kund:

Pensionären i luren: "Vad heter du?"
Kollegan: "Jag heter Karoline Ekström"
Pensionären i luren: "Olivia?"

Varje gång jag...

2010-02-07T22:30:00.002+01:00

Varje gång jag hör uttrycket "Life is a bitch" tänker jag på Peter.
Varje gång jag vrider ur en disktrasa tänker jag på Gustav.
Varje gång jag plingar när jag sitter på bussen tänker jag på Nesrin.
Varje gång jag hör skådesspelaren Eddie Murphy nämnas tänker jag på Biljana.

Det har de absolut ingen aning om.

Tanten mittemot

2010-01-30T19:27:00.004+01:00

Hon ser snäll ut. Jag får för mig att jag kan se i hennes ögon att hon är en väldigt ödmjuk person. Jag får även för mig att hon är nöjd med det liv hon hittills levt. Jag tycker mig se det i hennes ögon.

Hon måste vara över 80, men beter sig likt ett nyfiket barn. Hennes ögon tittar ivrigt runt och följer allt som sker i bussen under resan. Jag undrar vad hon tänker på. Någonstans i ögonen ser jag också en slags sorgsenhet. Jag tror det beror på att hon inte känner sig färdig på långa vägar, att hon fortfarande har så mycket kvar att upptäcka.

Jag ser in i hennes ögon och funderar över hur hon har levt sitt liv. Vilken som är hennes favoritlåt, om hon idrottade som ung. Var hon har växt upp och om hon var lydig i skolan eller om hon var en rebell.

Tre faser

2010-01-30T18:50:00.003+01:00

Först känner jag lycka. Jag blir glad av all värme och kärlek som finns i luften. Jag stormtrivs och känner mig trygg. Jag tänker att det är det här som är meningen. Jag mår bara så himla bra av att vara mitt i det.

Sedan kommer en känsla av vemod över mig. Vemod för att jag inser att det här inte är mitt liv. Utan att jag endast är på besök i ett annat liv, någon annans verklighet. Jag blir också rädd. Livrädd av att inte veta om den tillvaro jag drömmer om någonsin kommer bli min verklighet.

Slutligen känner jag hopp. Hopp för att stunder som dessa får mig att tro på min framtid. Den känslan ger mig en enorm motivation till att göra allt jag någonsin kan för att få det liv jag en dag vill ha.

Under tiden tänker jag njuta av den tillvaro jag befinner mig i nu.

Två nyanser av brunt

2009-12-24T14:26:00.003+01:00

Vi tar en promenad i ett idylliskt vinterlandskap. Pappa och jag går och pratar om reflexvästar när brorsan avbryter: "Moccaglass och stracciatella!" Han pekar på marken framför oss där det till vänster ligger snö med en svagt ljusbrun färg och där det till höger ligger snö med en snarlik färg toppad med lite svarta gruskorn.

Ibland är det en omöjlighet att försöka förutspå samtalsämnen

2009-12-15T21:54:00.003+01:00

Jag sitter bredvid sjuåringen och äter middag när han allvarligt frågar: "Jenny, känner du till Stockholms blodbad?"

Slutet gott...

2009-11-03T19:56:00.005+01:00

Vi går in på det nya lunchstället och jag lockas av halloumin. Det spelar nästan ingen roll vad som ingår mer i måltiden när jag ser ordet halloumi. Det som skulle serveras "till" halloumin var idag en linssoppa med salsiccia, och det lät ju också gott så jag slog till.

Soppan kommer in och den ena i mitt sällskap kommenterar soppans färg, hon tycker att den ser lite blek ut för att vara linssoppa. Vi sitter även och söker febrilt efter dom uteblivna linserna i soppan. Den andre lunchdaten slevar fram tre stora bleka köttklumpar och konstaterar upprört att det där inte är korv. Medan dom två sitter och dividerar om huruvida det är korv eller fårtestiklar eller något annat suspekt har jag bara en enda sak i huvudet: HALLOUMIN! VAR ÄR HALLOUMIN?! Eftersom jag i sådana lägen blir en oerhört försynt person vågar jag naturligtvis inte fråga efter den, men lyckas till slut få min kollega att göra det. Det visar sig då att det vi har framför oss inte alls är någon linssoppa med salsiccia och halloumi, utan att det är en grekisk soppgryta med lammfrikadeller och myntaolja (en myntaolja som servitrisen för övrigt är hejdlöst stolt över). Servitrisen säger till slut att hon såklart kan ordna lite halloumi till oss ändå och jag kan äntligen pusta ut.

Kändishybris

2009-11-01T18:09:00.002+01:00

Idolgänget, Morgan Alling, Rolf Lassgård och Micke Nyqvist. Jag kommer bli en kändis snart.

När jag var yngre tyckte jag otroligt mycket om potatis (det gör jag i och för sig nu också). Ibland när jag åt väldigt mycket potatis brukade mamma säga att jag kommer bli en potatis till slut.

Halloween

2009-11-01T14:39:00.002+01:00

Vi hade satt på oss typiska söndagspromenadskläder, det vill säga ganska tråkiga och intetsägande kläder. Vi skulle ut på en liten promenad i ett söndagsdött Västerås. En Söndag i Västerås kan man lätt få för sig att det inte bor en enda människa i stan, den känslan fick jag även denna dag. Vi promenerar upp till Djäkneberget (vilket måste vara jordens fulaste namn på en plats) där vi möter två killar i 12-årsåldern. Precis när vi möter dom tittar den ena killen upp på oss, ser lite häpen ut och utbrister: "Va? Är det Halloween redan?!"

Vi begav oss i chocktilltstånd och med en gnutta sämre självförtroende hastigt från platsen.
Vi var mållösa.

Höstminnen

2009-10-27T19:51:00.003+01:00

När jag var liten brukade 6-åringarna på vårat dagis gå till Utsiktsberget en gång i veckan under hösten. Det fanns en speciell plats i skogen intill berget där vi brukade hålla till. Första gången vi var där gav fröknarna oss barn i uppgift att komma på ett bra namn för vår speciella plats, så att vi kunde hänga upp en skylt. Morgan som just hade varit på Mallorca med sin familj utbrast omedelbart: "Tallorca"!

Ett helt perfekt namn som jag tycker är väldigt fyndigt än idag. Imponerande av en 6-åring.

Till er som läste svenska i grundskolan ungefär samtidigt som jag:

2009-10-23T22:13:00.007+02:00

Visste ni att grammatik-reglerna har gjorts om och att t.ex begreppet "imperfekt" inte längre existerar? Nuförtiden heter det "preterium".

Min favoritlåt just nu:

2009-10-23T22:03:00.000+02:00

Winter med Tori Amos.

Guld

2009-10-23T17:32:00.003+02:00

Den senaste tiden har jag lärt mig lite nytt om mig själv. Och om andra. Jag har insett att jag ibland kan vara lite för naiv som tror att jag kan påverka andra människor, eller åtminstone att alla andra har förmågan och viljan att försöka sätta sig in i en annan persons tillvaro. Jag vill gärna tro att precis alla människor har en del empati, att man instinktivt in i det sista vill försöka förstå sina medmänniskor. Att det alltid finns en orsak eller en förklaring till ett idiotiskt uttalande eller beteende. Det sitter väldigt långt inne för mig att inse att det inte är så. Jag vill inte riktigt inse det, för att det gör mig ledsen.

Det positiva med detta är att jag känner att värdet hos människorna runt omkring mig har stigit ytterligare. Jag har förstått att de extremt goda sidor som så många i min omgivning har, verkligen inte är något självklart. Att jag har hittat så många guldkorn. Det är det fina med det hela.

Dagens pensionärscitat:

2009-09-04T23:13:00.001+02:00

"På grund av dålig syn så ser jag lite dåligt"

Den med köttbullar och spagetti har jag för mig var godast

2009-08-30T22:11:00.003+02:00

En på mitt jobb berättade om att när hon var i 9-årsåldern brukade hon och hennes kompis ringa på hos folk och fråga om dom fick gå ut med deras bebis. Alltså om dom fick ta med sig bebisen i barnvagn och gå på en promenad. Hon påstod att det var vanligt när hon var liten och att dom ofta brukade "gå ut" med andras barn. Hon berättade om en gång när dom tog en bebis till en kolonilott och där matade den med barnmatsburksmat som dom hade köpt till bebisen. Det var aprikospuré den gången.

Häromdagen berättade min kompis att det börjat en ny liten flicka på hennes dagis, hon heter Anita. Det tyckte jag var lite kul.

Fick höra att jag talar så korrekt nuförtiden:

2009-08-27T21:04:00.002+02:00

"Den där stolen är uppenbarligen trasig"
"Jag tänkte framföra det svenska vinnarbidraget i Melodifestivalen"
"Min bedömning är att det inte kommer ta mer än tio minuter för mig att packa"

Det var ovanstående fraser som fick min omgivning att reagera.

Min nya grej för att bli tjenis med kollegorna på jobbet:

2009-08-19T19:50:00.001+02:00

Lösa korsord i fikarummet, hur effektivt som helst!

Så var den sommaren slut

2009-08-16T22:07:00.004+02:00

Flytta till Frankrike och plugga franska? Bli ett träningsfreak? Gå en skrivarkurs? Åka till Australien? Bli en facebookare på heltid? Bli en arbetsnarkoman? Åka till Asien? Dejta 8 gånger i veckan? Gå en språkkurs? Måla om listerna härhemma? Bli en bokmal?

Eller ingenting av det?

Det återstår att se.

Varför ska den svenska flygvärdinnerösten alltid låta töntigast?

2009-08-12T23:05:00.005+02:00

Först hör man den uppspeedade professionella franska rösten hälsa oss välkomna till Sverige och informera oss om att det är 15 grader varmt osv. Därefter kommer den engelska rösten som har en tydlig brytning av franska, men även den låter seriös och förtroendeingivande. Sist hörs en superfånig kvinnoröst som talar en släpande och skrattretande svenska. Hon låter bara så otroligt korkad och mjäkig. Det blir inte bättre av att rösten, när den upplyst oss om hur man ska ta ner sitt bagage från de utrymmen som finns ovanför sätena, avslutar med orden: "Se upp för fallande föremål".

För det brukar ju rasa ner stora mängder föremål från ovan när man står i ett flygplan och väntar på att få gå av?

Inget man skriver i sin CV kanske

2009-08-04T22:51:00.002+02:00

Min pappa har med största sannolikhet lekt med lasermannen. När pappa var liten brukade han leka i en park på Kungsholmen. Han minns starkt att det i parken fanns en jämnårig kille som hette något så ovanligt som Wolfang och att denne Wolfgang även hade en lillebror. Pappa kommer ihåg att Wolfang vid ett tillfälle grävt ner någonting i sanden. Min fantasi vill tro att han grävde ner en pistol eller kanske en kniv.

Lasermannen föddes 1953, hade en lillebror och flyttade som barn från Vällingby till just Kungsholmen.

Dethär med nya faser i livet

2009-08-04T15:29:00.002+02:00

Vi sitter och pratar om saker som har varit och saker som är nu. Om hur snabbt man vänjer sig. Hur snabbt man glömmer. Det är väl människans sätt att överleva och gå vidare, vilket är bra. Men vi är överens om att det samtidigt är ledsamt, liksom vemodigt. Att saker man är mitt uppe i och tror är det enda rätta, så snabbt, när man har hamnat i ett nytt nu, suddas ut.

Vi är överens om en annan sak också, nämligen att halvtaskiga men halvoskyldiga kommentarer inte alltid är så himla roliga när det handlar om ens "på riktigt".

Vad gammaldags det känns att skriva om en freestyle

2009-07-24T07:56:00.004+02:00

Vi sitter och klipper i kartong och pratar om att vi skulle kunna ha stora rosa moln och sen blir allting svart.

Då dyker ett minne upp i huvudet. Det är omkring 1995 och hon och jag sitter i en minibuss tillsammans med några andra spelare. Hon sitter och lyssnar intensivt på sin freestyle och jag blir nyfiken på vad det är för musik i lurarna. Jag får lyssna lite och då hör jag att det är "I will always love you" med henne själv. Det visar sig att hon har spelat in ett helt band med låtar som hon sjungit in själv och att det alltså är det hon sitter och lyssnar så koncentrerat på.

Fri som en fågel

2009-07-19T21:38:00.004+02:00

Jag sitter på balkongen för att finna ro. Jag vilar ögonen på himlen och där flyger svalorna omkring som tokar. Tänk att ha hela himlen för sig själv. Jag undrar om en svala kan uppleva att den är låst i sin egen tillvaro, eller om dom känner sig så fria som dom ser ut att vara.

Don´t mention the war

2009-07-16T20:30:00.004+02:00

Vi är i Lasse i parken och Andres Esteche som hon nästan har varit kär i är också där. När vi ska beställa i baren frågar jag henne om hon tror att dom tar kort, men hon vet inte. Jag vänder mig till bartendern och ur min mun kommer orden: "Tar ni kontanter?"

Hon avslöjar ett supersmart knep

2009-07-16T20:24:00.002+02:00

Vi cyklar längs med Årstaviken och pratar om att vi tycker det är lite jobbigt att behöva använda ringklockan när man cyklar förbi folk. Hon berättar att hon brukar växla precis innan hon kör om nån, för då hör dom oftast att man kommer.

Man ska välja sina tillfällen

2009-07-16T20:13:00.004+02:00

Jag brukar nästintill aldrig gå tillbaka till affären med en vara som jag av någon anledning är missnöjd med. Det beror nog dels på att jag är för lat för att krångla med att behöva gå tillbaka till affären. Sedan handlar det nog också om att jag liksom tycker det är lite pinsamt, att vara en jobbig kund som ställer en massa krav.

Men en gång blev jag riktigt upprörd. Det var när jag i Västerås hade varit på Systembolaget och köpt en baginbox. När jag kom hem tittade jag på undersidan av boxen och upptäckte att vinet var gammalt! Över ett år också. Skandal! Jag blev förbannad och gick med bestämda steg tillbaka mot butiken. Väl därinne förklarar jag att jag har fått ett gammalt vin och vill få ett nytt vin som inte har "gått ut". Kassörskan förklarar då vänligt att datumet som står på undersidan är tappningsdatumet och att vinet inte alls är gammalt.

Jag råkade glömma att ett vin oftast till och med blir bättre med åren.

Kung för en dag

2009-07-12T22:02:00.003+02:00

Idag är jag rik. Eller egentligen är jag fattig (-are än planerat). Men jag känner mig rik. Och samtidigt fattig. Fattig och rik på samma gång.

Jag fick i en svår stund ett tips av en vän, att jag skulle ta fram mina händer och räkna på fingrarna hur många människor jag tycker om som jag har omkring mig. Då kände jag mig rik.

Idag kom det in en stor klump pengar på mitt konto. Då kände jag mig fattig.

En hel vetenskap

2009-07-10T19:37:00.003+02:00

Storkusinen är på besök. Det bjuds på ballerinakakor och en diskussion om hur man äter dessa på det mest optimala sättet uppstår. Jag har sedan jag var liten alltid ätit dom på samma vis. Först tar jag av den ljusa överdelen och äter upp den. Därefter skrapas nougatfyllningen av med sked för att läggas åt sidan. Den mörkbruna underdelen äts sedan och sist intar jag den fantastiska nougatgeggan. Storkusinen berättar att hon också brukar äta ovandelen först, men sedan liksom skrapa i sig nougatfyllningen med tänderna, för att avsluta med underdelen. Pappa säger att han brukar äta kakan rakt av. Han uppger att han tror det är tanken med kakans uppbyggnad och tror att smakernas kombination blir bäst så. Jag däremot, tror att kakan är uppbyggd just på detta sätt endast av estetiska själ. Min bror berättar att även han äter locket först, men att han egentligen tycker att locket är godare än själva bottendelen. Storkusinen säger att hon ibland brukar använda överdelen som ett slags verktyg för att liksom skrapa upp chokladen med. Brorsan avslutar konversationen med att säga att han ibland när han ätit upp ovandelen brukar ta små tuggor runtom kärnan av nougatfyllning och sedan stoppa i sig den sist.

Inte det svar en mamma önskar kanske

2009-07-07T19:02:00.002+02:00

Nellie & Neo 5 och 7 år gamla sitter i baksätet, mamma sitter i framsätet;

Nellie: "Neo, tycker du om att vara storebror?"
Neo: "Nej"
Mamma: "Men Neo, jag tycker Nellie förtjänar en förklaring när du bara svarar nej på en sådan fråga. Hon kanske blir ledsen annars. Varför tycker du inte om att vara storebror?"
Neo: "För att jag är närmare döden"

Bittra minnen...

2009-07-07T09:35:00.002+02:00

Jag sitter i förtroendesamtal med chefen. Hon frågar mig om jag inte riktigt trivs på min arbetsplats. Hon säger att hon har uppfattat att jag inte är överdrivet pratglad på fikarasterna, vilket i sig är väldigt intressant eftersom hon kanske fikat med gruppen två gånger under sin tid som chef för oss. Men synpunkter på mitt beteende har hon i alla fall.

I min hjärna går spekulationer om vad hennes syfte med detta samtal egentligen är. Bryr hon sig om mig eller är hon ute efter att kränka mig? Jag bestämmer mig för att tänka positivt, att hennes hjärta faktiskt inte är gjort av is som jag tidigare trott. Jag öppnar mig. Jag berättar att det på arbetsplatsen, i synnerhet i fikarummet, förekommer en hel del otrevliga konversationer. Rasistiska uttalanden varvas dagligen med homofobiska skämt. Jag förklarar att dessa samtal tär på mig otroligt mycket. Jag mår fruktansvärt dåligt av att höra deras åsikter och det sliter på mig något oerhört. Att majoriteten av gruppen sitter och säger dessa saker, som man för övrigt inte tror är sanna att folk sitter och säger idag 2009, gör att jag känner mig ensam. Sakta men säkert så kvävs jag. Jag är i minoritet och känner mig grymt liten på jorden. Mina kollegors uttalanden avslöjar att dom anser att såna som jag är mer eller mindre missfoster. Jag avslöjar för chefen att det är ungefär därför som jag inte känner för att sitta och hålla låda på fikarasterna.

Chefens svar på mina blottande ord: "Det där är ditt problem, dom flesta andra tycker inte att dom säger dumma saker så problemet ligger ju hos dig".

Tack för förtroendet Eyvor.

Glass i stora lass

2009-07-03T16:09:00.002+02:00

Vi sitter i fikarummet och pratar om glass. En tipsar om att Gamla stans bästa glass nu när Ben & Jerry tagit över Kåkbrinken finns nedanför stadshuset, en annan berättar om att Stockholms största kulor finns på Fjällgatan.

Jag sitter och tänker tillbaka på sommaren 2004 (?). Vi var på väg till Öland. Alla i bilen hade sett fram enormt mycket emot stoppet vi skulle göra i Söderköping. För i Söderköping finns tydligen landets största glasskiosk. Vi hade hört att man kunde få hinkar med glass serverade. På vägen dit diskuterades hur många kulor vi skulle ta, vilka smaker osv. Alla var lyriska. Väl framme parkerar vi bilen, hittar ett glasstånd och blir alldeles till oss. Dom hade säkert 20 olika smaker, vi valde och vrakade och var glada som små barn. När vi sedan fått våra strutar promenerar vi runt hörnet och DÄR ser vi ett gigantiskt glasställe. Folk sitter bokstavligen och frossar i glass. Dom omtalade hinkarna såg jag också. Snacka om att vara blåsta på konfekten.

Separationsångest

2009-06-30T08:06:00.002+02:00

Vänner, kollegor som slutar, kärlekar, platser jag besöker, gamla skolböcker jag överväger att slänga, sista dagen på en arbetsplats jag inte ens trivs på, skolavslutningar, människor jag tycker väldigt mycket om som "försvinner"...Det spelar ingen roll vad det är, jag drabbas ALLTID av en fruktansvärd separationsångest. Varför blev jag sån?

Jag trivs med att tycka väldigt mycket om saker och ting jag har runtomkring mig, men någon måtta får det väl ändå vara.

Dagens bidrag till allmänbildning

2009-06-26T10:19:00.002+02:00

Jag arbetade nyss med en pensionstagare vid namn Eugenia. Detta fick mig osökt att tänka på Eugeniatunneln som ligger strax norr om Norrtull. Jag blev nyfiken på vad detta namn faktiskt kommer ifrån och började söka på nätet. Jag kan efter lite research nu informera om att tunneln har fått sitt namn efter Eugeniahemmet som var ett skol- och sjukhem för fattiga, obotligt sjuka och handikappade barn. Eugeniahemmet byggdes 1879 av en förening där prinsessan Eugénie var ordförande. Prinsessan Eugénie i sin tur var dotter till Oscar 1 och drottning Josefina av Leuchtenberg. Hon föddes 1830. Eugénie var ogift och sjuklig under hela sitt vuxna liv. Hon ansåg själv att detta faktum gav henne möjligheten att leva ett självständigt liv. Då Sveriges riksdag år 1858 beslöt att vuxna ogifta kvinnor kunde ansöka om att bli myndigförklarade, var hon en av de första kvinnorna i landet som ansökte om att få bli det. Prinsessans Eugénies mest ihågkomna insatser var inom den sociala biten. Hennes egna dåliga hälsa gjorde henne intresserad av sjukvård. Utöver Eugeniahemmet inrättade hon även barnhem och sjukhem för obotligt sjuka i Visby. Prinsessan Eugénie avled den 23 april 1889.

Eller var det Åmål?

2009-06-25T15:29:00.002+02:00

Jag sitter vid fikabordet lite sådär halvostimulerad som man kan känna sig en vanlig dag på jobbet och utbrister:
"Jag vill knarka!"
Varpå min kollega säger :
"Precis som hon Elin i filmen Fucking Åmål vill, har ni inte sett den? Den handlar ju om henne Elin som bor i Skövde eller Borås eller nåt sånt"

Hennes byxor var faktiskt ljusblå

2009-06-21T19:32:00.003+02:00

Jag är så fascinerad av människor som tänker på att hela deras outfit ska matcha. Rätt skor till rätt byxor, rätt halsband till rätt tröja, rätt handväska till rätt jacka osv.

Häromdagen när jag åkte tunnelbana satt jag bredvid en person som, när hon vaknat på morgonen, måste ha känt sig på ett väldigt grönt humör. Till att börja med hade hon en ljusgrön lång kappa. Under kappan dolde sig en grön lite tjockare tröja och under den gröna lite tjockare tröjan fanns en grön lite tunnare tröja. I knät hade kvinnan en stor grön handväska. Upp ur handväskan plockar hon en grön liten tygpåse. Ur den gröna lilla tygpåsen plockar hon en liten grön Ipod. När hon hade stoppat tillbaka den lilla gröna Ipoden i den lilla gröna tygpåsen och lagt tillbaka den lilla gröna tygpåsen i den stora gröna handväskan var jag nu helt tvungen att ta reda på vad hon hade för skor. Jag böjde mig fram och låtsades titta under mina fötter, vred snabbt på huvudet och då såg jag ett par GRÖNA skor. Yes!
När jag reste mig upp och skulle gå av upptäckte jag naturligtvis även ett matchande grönt halsband runt hennes hals.

Hur kunde dom inte ställa föjdfrågor?

2009-06-17T21:28:00.003+02:00

Jag hörde en helt otrolig historia idag. Hon berättar om en bekant som jobbar på samma arbetsplats som en kille med Downs syndrom. Killen med Downs syndrom är liksom många andra med Downs syndrom extremt ordningssam. Han tar sitt arbete på fullaste allvar och kommer alltid i tid till jobbet.

En dag dök dock killen inte upp. Kollegorna blev oroliga och åkte hem till honom för att kolla att allt stod rätt till. Downs-killen öppnar dörren på glänt, kikar ut och säger:
"Jag kan inte komma till jobbet idag"
Kollegorna blir lite frågande och undrar varför, varpå Downs-killen förklarar:
"Nä, jag har ett troll att ta hand om"

Kollegorna blir insläppta och då visar det sig att Downs-killen har FÅNGAT en dvärg som sitter på en stol inne i lägenheten. En livs levande människa.

Det jag främst undrar är exakt hur han fångade dvärgen.

Sedan undrar jag också hur Downs-killen resonerade. Han måste ju ha känt ett enormt ansvar när han såg ett troll springa löst på gatan.

En dålig trend är bruten?

2009-06-16T19:57:00.003+02:00

Inatt drömde jag att det var riksdagsval. Det stod mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Inga andra partier var aktuella. Hela stan var full av plancher, flygblad och representanter från dessa två partier. Jag stod i den gröna kuren övertygad om vad jag skulle rösta på men ändå så ängslig över att det skulle bli fel. Det lilla bordet var nämligen proppat med Sverigedemokraternas valsedlar. Längst ner i högen hittade jag dock en grön sedel som jag kunde lägga i mitt kuvert.

Det obehagligaste med drömmen, som jag alltid tycker är obehagligt med drömmar, är att jag bara köpte allt. Det var dags för val. Det fanns två partier att välja mellan. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Jag reflekterade inte över det, utan valde helt sonika det parti som jag ansåg vara bäst.

Jag undrar vilket parti som vann.

Apropå föråldrade regler kring kompletterande änkepension

2009-06-15T21:21:00.000+02:00

En vän och hennes pojkvän har gjort slut. Hennes syskonbarn har djupa funderingar kring detta:
"Har du blivit änka nu?"

I telefonsamtal vid middagstid några veckor senare:
"Du ska äta ensam, har du bara en stol?"

En ny upptäckt

2009-06-15T20:50:00.001+02:00

Lägg lite krassefrön på en blöt hushållspappersbit och du har en 4 cm hög matta på bara några dar.

Samma kollega

2009-06-15T20:39:00.000+02:00

"Vet du att min kille, han köpte biljetter igår till matchen mellan Kroatien och Turkiet (fotbolls-em 2008)! Vet du vad han betalade? 6000 kronor för biljett + resa dit och tillbaka! Helt sjukt!"

Hon tänkte efter i cirka 20 sekunder och sa sedan: "Fast, det är i och för sig som att du och jag skulle shoppa ett par skor för 6 000 kronor..."

Eller inte?

Ibland saknar man gamla kollegor

2009-06-15T19:44:00.000+02:00

Det är två dagar efter det att det amerikanska valet är avgjort. Jag och min kollega står i matsalen, hela huset har samlats där denna eftermiddag. Vi har nämligen finbesök just idag. Av både generaldirektör och före detta finansminister. Mysigt värre. Cheferna har tagit på sig sina finaste dräkter och tårtorna står uppradade. Kan det bli bättre?

Dom pratar och dom pratar. Den före detta finansministern avslutar propagandan om hur fantastiskt bra allting är med orden:
"Och för att citera ett uttryck som är väldigt aktuellt i dessa dagar, vill jag avsluta med att säga: Yes, we can!"
Varpå jag hör min kollega: "Höhö, Eddie Murphy, höhö."
Hon berättade senare att hon var säker på att citatet var ur en Eddie Murphy-film hon hade sett kvällen innan.