Kändishybris

Idolgänget, Morgan Alling, Rolf Lassgård och Micke Nyqvist. Jag kommer bli en kändis snart.

När jag var yngre tyckte jag otroligt mycket om potatis (det gör jag i och för sig nu också). Ibland när jag åt väldigt mycket potatis brukade mamma säga att jag kommer bli en potatis till slut.

Halloween

Vi hade satt på oss typiska söndagspromenadskläder, det vill säga ganska tråkiga och intetsägande kläder. Vi skulle ut på en liten promenad i ett söndagsdött Västerås. En Söndag i Västerås kan man lätt få för sig att det inte bor en enda människa i stan, den känslan fick jag även denna dag. Vi promenerar upp till Djäkneberget (vilket måste vara jordens fulaste namn på en plats) där vi möter två killar i 12-årsåldern. Precis när vi möter dom tittar den ena killen upp på oss, ser lite häpen ut och utbrister: "Va? Är det Halloween redan?!"

Vi begav oss i chocktilltstånd och med en gnutta sämre självförtroende hastigt från platsen.
Vi var mållösa.

Höstminnen

När jag var liten brukade 6-åringarna på vårat dagis gå till Utsiktsberget en gång i veckan under hösten. Det fanns en speciell plats i skogen intill berget där vi brukade hålla till. Första gången vi var där gav fröknarna oss barn i uppgift att komma på ett bra namn för vår speciella plats, så att vi kunde hänga upp en skylt. Morgan som just hade varit på Mallorca med sin familj utbrast omedelbart: "Tallorca"!

Ett helt perfekt namn som jag tycker är väldigt fyndigt än idag. Imponerande av en 6-åring.

Till er som läste svenska i grundskolan ungefär samtidigt som jag:

Visste ni att grammatik-reglerna har gjorts om och att t.ex begreppet "imperfekt" inte längre existerar? Nuförtiden heter det "preterium".

Min favoritlåt just nu:

Winter med Tori Amos.

Guld

Den senaste tiden har jag lärt mig lite nytt om mig själv. Och om andra. Jag har insett att jag ibland kan vara lite för naiv som tror att jag kan påverka andra människor, eller åtminstone att alla andra har förmågan och viljan att försöka sätta sig in i en annan persons tillvaro. Jag vill gärna tro att precis alla människor har en del empati, att man instinktivt in i det sista vill försöka förstå sina medmänniskor. Att det alltid finns en orsak eller en förklaring till ett idiotiskt uttalande eller beteende. Det sitter väldigt långt inne för mig att inse att det inte är så. Jag vill inte riktigt inse det, för att det gör mig ledsen.

Det positiva med detta är att jag känner att värdet hos människorna runt omkring mig har stigit ytterligare. Jag har förstått att de extremt goda sidor som så många i min omgivning har, verkligen inte är något självklart. Att jag har hittat så många guldkorn. Det är det fina med det hela.

Dagens pensionärscitat:

"På grund av dålig syn så ser jag lite dåligt"