Den med köttbullar och spagetti har jag för mig var godast

En på mitt jobb berättade om att när hon var i 9-årsåldern brukade hon och hennes kompis ringa på hos folk och fråga om dom fick gå ut med deras bebis. Alltså om dom fick ta med sig bebisen i barnvagn och gå på en promenad. Hon påstod att det var vanligt när hon var liten och att dom ofta brukade "gå ut" med andras barn. Hon berättade om en gång när dom tog en bebis till en kolonilott och där matade den med barnmatsburksmat som dom hade köpt till bebisen. Det var aprikospuré den gången.

Häromdagen berättade min kompis att det börjat en ny liten flicka på hennes dagis, hon heter Anita. Det tyckte jag var lite kul.

Fick höra att jag talar så korrekt nuförtiden:

"Den där stolen är uppenbarligen trasig"
"Jag tänkte framföra det svenska vinnarbidraget i Melodifestivalen"
"Min bedömning är att det inte kommer ta mer än tio minuter för mig att packa"

Det var ovanstående fraser som fick min omgivning att reagera.

Min nya grej för att bli tjenis med kollegorna på jobbet:

Lösa korsord i fikarummet, hur effektivt som helst!

Så var den sommaren slut

Flytta till Frankrike och plugga franska? Bli ett träningsfreak? Gå en skrivarkurs? Åka till Australien? Bli en facebookare på heltid? Bli en arbetsnarkoman? Åka till Asien? Dejta 8 gånger i veckan? Gå en språkkurs? Måla om listerna härhemma? Bli en bokmal?

Eller ingenting av det?


Det återstår att se.

Varför ska den svenska flygvärdinnerösten alltid låta töntigast?

Först hör man den uppspeedade professionella franska rösten hälsa oss välkomna till Sverige och informera oss om att det är 15 grader varmt osv. Därefter kommer den engelska rösten som har en tydlig brytning av franska, men även den låter seriös och förtroendeingivande. Sist hörs en superfånig kvinnoröst som talar en släpande och skrattretande svenska. Hon låter bara så otroligt korkad och mjäkig. Det blir inte bättre av att rösten, när den upplyst oss om hur man ska ta ner sitt bagage från de utrymmen som finns ovanför sätena, avslutar med orden: "Se upp för fallande föremål".

För det brukar ju rasa ner stora mängder föremål från ovan när man står i ett flygplan och väntar på att få gå av?

Inget man skriver i sin CV kanske

Min pappa har med största sannolikhet lekt med lasermannen. När pappa var liten brukade han leka i en park på Kungsholmen. Han minns starkt att det i parken fanns en jämnårig kille som hette något så ovanligt som Wolfang och att denne Wolfgang även hade en lillebror. Pappa kommer ihåg att Wolfang vid ett tillfälle grävt ner någonting i sanden. Min fantasi vill tro att han grävde ner en pistol eller kanske en kniv.

Lasermannen föddes 1953, hade en lillebror och flyttade som barn från Vällingby till just Kungsholmen.

Dethär med nya faser i livet

Vi sitter och pratar om saker som har varit och saker som är nu. Om hur snabbt man vänjer sig. Hur snabbt man glömmer. Det är väl människans sätt att överleva och gå vidare, vilket är bra. Men vi är överens om att det samtidigt är ledsamt, liksom vemodigt. Att saker man är mitt uppe i och tror är det enda rätta, så snabbt, när man har hamnat i ett nytt nu, suddas ut.

Vi är överens om en annan sak också, nämligen att halvtaskiga men halvoskyldiga kommentarer inte alltid är så himla roliga när det handlar om ens "på riktigt".