Två nyanser av brunt

Vi tar en promenad i ett idylliskt vinterlandskap. Pappa och jag går och pratar om reflexvästar när brorsan avbryter: "Moccaglass och stracciatella!" Han pekar på marken framför oss där det till vänster ligger snö med en svagt ljusbrun färg och där det till höger ligger snö med en snarlik färg toppad med lite svarta gruskorn.

Ibland är det en omöjlighet att försöka förutspå samtalsämnen

Jag sitter bredvid sjuåringen och äter middag när han allvarligt frågar: "Jenny, känner du till Stockholms blodbad?"

Slutet gott...

Vi går in på det nya lunchstället och jag lockas av halloumin. Det spelar nästan ingen roll vad som ingår mer i måltiden när jag ser ordet halloumi. Det som skulle serveras "till" halloumin var idag en linssoppa med salsiccia, och det lät ju också gott så jag slog till.

Soppan kommer in och den ena i mitt sällskap kommenterar soppans färg, hon tycker att den ser lite blek ut för att vara linssoppa. Vi sitter även och söker febrilt efter dom uteblivna linserna i soppan. Den andre lunchdaten slevar fram tre stora bleka köttklumpar och konstaterar upprört att det där inte är korv. Medan dom två sitter och dividerar om huruvida det är korv eller fårtestiklar eller något annat suspekt har jag bara en enda sak i huvudet: HALLOUMIN! VAR ÄR HALLOUMIN?! Eftersom jag i sådana lägen blir en oerhört försynt person vågar jag naturligtvis inte fråga efter den, men lyckas till slut få min kollega att göra det. Det visar sig då att det vi har framför oss inte alls är någon linssoppa med salsiccia och halloumi, utan att det är en grekisk soppgryta med lammfrikadeller och myntaolja (en myntaolja som servitrisen för övrigt är hejdlöst stolt över). Servitrisen säger till slut att hon såklart kan ordna lite halloumi till oss ändå och jag kan äntligen pusta ut.

Kändishybris

Idolgänget, Morgan Alling, Rolf Lassgård och Micke Nyqvist. Jag kommer bli en kändis snart.

När jag var yngre tyckte jag otroligt mycket om potatis (det gör jag i och för sig nu också). Ibland när jag åt väldigt mycket potatis brukade mamma säga att jag kommer bli en potatis till slut.

Halloween

Vi hade satt på oss typiska söndagspromenadskläder, det vill säga ganska tråkiga och intetsägande kläder. Vi skulle ut på en liten promenad i ett söndagsdött Västerås. En Söndag i Västerås kan man lätt få för sig att det inte bor en enda människa i stan, den känslan fick jag även denna dag. Vi promenerar upp till Djäkneberget (vilket måste vara jordens fulaste namn på en plats) där vi möter två killar i 12-årsåldern. Precis när vi möter dom tittar den ena killen upp på oss, ser lite häpen ut och utbrister: "Va? Är det Halloween redan?!"

Vi begav oss i chocktilltstånd och med en gnutta sämre självförtroende hastigt från platsen.
Vi var mållösa.

Höstminnen

När jag var liten brukade 6-åringarna på vårat dagis gå till Utsiktsberget en gång i veckan under hösten. Det fanns en speciell plats i skogen intill berget där vi brukade hålla till. Första gången vi var där gav fröknarna oss barn i uppgift att komma på ett bra namn för vår speciella plats, så att vi kunde hänga upp en skylt. Morgan som just hade varit på Mallorca med sin familj utbrast omedelbart: "Tallorca"!

Ett helt perfekt namn som jag tycker är väldigt fyndigt än idag. Imponerande av en 6-åring.

Till er som läste svenska i grundskolan ungefär samtidigt som jag:

Visste ni att grammatik-reglerna har gjorts om och att t.ex begreppet "imperfekt" inte längre existerar? Nuförtiden heter det "preterium".