Dagens roligaste

Citerat från kollegans telefonsamtal med en kund:

Pensionären i luren: "Vad heter du?"
Kollegan: "Jag heter Karoline Ekström"
Pensionären i luren: "Olivia?"

Varje gång jag...

Varje gång jag hör uttrycket "Life is a bitch" tänker jag på Peter.
Varje gång jag vrider ur en disktrasa tänker jag på Gustav.
Varje gång jag plingar när jag sitter på bussen tänker jag på Nesrin.
Varje gång jag hör skådesspelaren Eddie Murphy nämnas tänker jag på Biljana.

Det har de absolut ingen aning om.

Tanten mittemot

Hon ser snäll ut. Jag får för mig att jag kan se i hennes ögon att hon är en väldigt ödmjuk person. Jag får även för mig att hon är nöjd med det liv hon hittills levt. Jag tycker mig se det i hennes ögon.

Hon måste vara över 80, men beter sig likt ett nyfiket barn. Hennes ögon tittar ivrigt runt och följer allt som sker i bussen under resan. Jag undrar vad hon tänker på. Någonstans i ögonen ser jag också en slags sorgsenhet. Jag tror det beror på att hon inte känner sig färdig på långa vägar, att hon fortfarande har så mycket kvar att upptäcka.

Jag ser in i hennes ögon och funderar över hur hon har levt sitt liv. Vilken som är hennes favoritlåt, om hon idrottade som ung. Var hon har växt upp och om hon var lydig i skolan eller om hon var en rebell.

Tre faser

Först känner jag lycka. Jag blir glad av all värme och kärlek som finns i luften. Jag stormtrivs och känner mig trygg. Jag tänker att det är det här som är meningen. Jag mår bara så himla bra av att vara mitt i det.

Sedan kommer en känsla av vemod över mig. Vemod för att jag inser att det här inte är mitt liv. Utan att jag endast är på besök i ett annat liv, någon annans verklighet. Jag blir också rädd. Livrädd av att inte veta om den tillvaro jag drömmer om någonsin kommer bli min verklighet.

Slutligen känner jag hopp. Hopp för att stunder som dessa får mig att tro på min framtid. Den känslan ger mig en enorm motivation till att göra allt jag någonsin kan för att få det liv jag en dag vill ha.


Under tiden tänker jag njuta av den tillvaro jag befinner mig i nu.

Två nyanser av brunt

Vi tar en promenad i ett idylliskt vinterlandskap. Pappa och jag går och pratar om reflexvästar när brorsan avbryter: "Moccaglass och stracciatella!" Han pekar på marken framför oss där det till vänster ligger snö med en svagt ljusbrun färg och där det till höger ligger snö med en snarlik färg toppad med lite svarta gruskorn.

Ibland är det en omöjlighet att försöka förutspå samtalsämnen

Jag sitter bredvid sjuåringen och äter middag när han allvarligt frågar: "Jenny, känner du till Stockholms blodbad?"

Slutet gott...

Vi går in på det nya lunchstället och jag lockas av halloumin. Det spelar nästan ingen roll vad som ingår mer i måltiden när jag ser ordet halloumi. Det som skulle serveras "till" halloumin var idag en linssoppa med salsiccia, och det lät ju också gott så jag slog till.

Soppan kommer in och den ena i mitt sällskap kommenterar soppans färg, hon tycker att den ser lite blek ut för att vara linssoppa. Vi sitter även och söker febrilt efter dom uteblivna linserna i soppan. Den andre lunchdaten slevar fram tre stora bleka köttklumpar och konstaterar upprört att det där inte är korv. Medan dom två sitter och dividerar om huruvida det är korv eller fårtestiklar eller något annat suspekt har jag bara en enda sak i huvudet: HALLOUMIN! VAR ÄR HALLOUMIN?! Eftersom jag i sådana lägen blir en oerhört försynt person vågar jag naturligtvis inte fråga efter den, men lyckas till slut få min kollega att göra det. Det visar sig då att det vi har framför oss inte alls är någon linssoppa med salsiccia och halloumi, utan att det är en grekisk soppgryta med lammfrikadeller och myntaolja (en myntaolja som servitrisen för övrigt är hejdlöst stolt över). Servitrisen säger till slut att hon såklart kan ordna lite halloumi till oss ändå och jag kan äntligen pusta ut.