Separationsångest

Vänner, kollegor som slutar, kärlekar, platser jag besöker, gamla skolböcker jag överväger att slänga, sista dagen på en arbetsplats jag inte ens trivs på, skolavslutningar, människor jag tycker väldigt mycket om som "försvinner"...Det spelar ingen roll vad det är, jag drabbas ALLTID av en fruktansvärd separationsångest. Varför blev jag sån?

Jag trivs med att tycka väldigt mycket om saker och ting jag har runtomkring mig, men någon måtta får det väl ändå vara.

Dagens bidrag till allmänbildning

Jag arbetade nyss med en pensionstagare vid namn Eugenia. Detta fick mig osökt att tänka på Eugeniatunneln som ligger strax norr om Norrtull. Jag blev nyfiken på vad detta namn faktiskt kommer ifrån och började söka på nätet. Jag kan efter lite research nu informera om att tunneln har fått sitt namn efter Eugeniahemmet som var ett skol- och sjukhem för fattiga, obotligt sjuka och handikappade barn. Eugeniahemmet byggdes 1879 av en förening där prinsessan Eugénie var ordförande. Prinsessan Eugénie i sin tur var dotter till Oscar 1 och drottning Josefina av Leuchtenberg. Hon föddes 1830. Eugénie var ogift och sjuklig under hela sitt vuxna liv. Hon ansåg själv att detta faktum gav henne möjligheten att leva ett självständigt liv. Då Sveriges riksdag år 1858 beslöt att vuxna ogifta kvinnor kunde ansöka om att bli myndigförklarade, var hon en av de första kvinnorna i landet som ansökte om att få bli det. Prinsessans Eugénies mest ihågkomna insatser var inom den sociala biten. Hennes egna dåliga hälsa gjorde henne intresserad av sjukvård. Utöver Eugeniahemmet inrättade hon även barnhem och sjukhem för obotligt sjuka i Visby. Prinsessan Eugénie avled den 23 april 1889.

Eller var det Åmål?

Jag sitter vid fikabordet lite sådär halvostimulerad som man kan känna sig en vanlig dag på jobbet och utbrister:
"Jag vill knarka!"
Varpå min kollega säger :
"Precis som hon Elin i filmen Fucking Åmål vill, har ni inte sett den? Den handlar ju om henne Elin som bor i Skövde eller Borås eller nåt sånt"

Hennes byxor var faktiskt ljusblå

Jag är så fascinerad av människor som tänker på att hela deras outfit ska matcha. Rätt skor till rätt byxor, rätt halsband till rätt tröja, rätt handväska till rätt jacka osv.

Häromdagen när jag åkte tunnelbana satt jag bredvid en person som, när hon vaknat på morgonen, måste ha känt sig på ett väldigt grönt humör. Till att börja med hade hon en ljusgrön lång kappa. Under kappan dolde sig en grön lite tjockare tröja och under den gröna lite tjockare tröjan fanns en grön lite tunnare tröja. I knät hade kvinnan en stor grön handväska. Upp ur handväskan plockar hon en grön liten tygpåse. Ur den gröna lilla tygpåsen plockar hon en liten grön Ipod. När hon hade stoppat tillbaka den lilla gröna Ipoden i den lilla gröna tygpåsen och lagt tillbaka den lilla gröna tygpåsen i den stora gröna handväskan var jag nu helt tvungen att ta reda på vad hon hade för skor. Jag böjde mig fram och låtsades titta under mina fötter, vred snabbt på huvudet och då såg jag ett par GRÖNA skor. Yes!
När jag reste mig upp och skulle gå av upptäckte jag naturligtvis även ett matchande grönt halsband runt hennes hals.

Hur kunde dom inte ställa föjdfrågor?

Jag hörde en helt otrolig historia idag. Hon berättar om en bekant som jobbar på samma arbetsplats som en kille med Downs syndrom. Killen med Downs syndrom är liksom många andra med Downs syndrom extremt ordningssam. Han tar sitt arbete på fullaste allvar och kommer alltid i tid till jobbet.

En dag dök dock killen inte upp. Kollegorna blev oroliga och åkte hem till honom för att kolla att allt stod rätt till. Downs-killen öppnar dörren på glänt, kikar ut och säger:
"Jag kan inte komma till jobbet idag"
Kollegorna blir lite frågande och undrar varför, varpå Downs-killen förklarar:
"Nä, jag har ett troll att ta hand om"

Kollegorna blir insläppta och då visar det sig att Downs-killen har FÅNGAT en dvärg som sitter på en stol inne i lägenheten. En livs levande människa.

Det jag främst undrar är exakt hur han fångade dvärgen.

Sedan undrar jag också hur Downs-killen resonerade. Han måste ju ha känt ett enormt ansvar när han såg ett troll springa löst på gatan.

En dålig trend är bruten?

Inatt drömde jag att det var riksdagsval. Det stod mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Inga andra partier var aktuella. Hela stan var full av plancher, flygblad och representanter från dessa två partier. Jag stod i den gröna kuren övertygad om vad jag skulle rösta på men ändå så ängslig över att det skulle bli fel. Det lilla bordet var nämligen proppat med Sverigedemokraternas valsedlar. Längst ner i högen hittade jag dock en grön sedel som jag kunde lägga i mitt kuvert.

Det obehagligaste med drömmen, som jag alltid tycker är obehagligt med drömmar, är att jag bara köpte allt. Det var dags för val. Det fanns två partier att välja mellan. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Jag reflekterade inte över det, utan valde helt sonika det parti som jag ansåg vara bäst.

Jag undrar vilket parti som vann.

Apropå föråldrade regler kring kompletterande änkepension

En vän och hennes pojkvän har gjort slut. Hennes syskonbarn har djupa funderingar kring detta:
"Har du blivit änka nu?"

I telefonsamtal vid middagstid några veckor senare:
"Du ska äta ensam, har du bara en stol?"

En ny upptäckt

Lägg lite krassefrön på en blöt hushållspappersbit och du har en 4 cm hög matta på bara några dar.

Samma kollega

"Vet du att min kille, han köpte biljetter igår till matchen mellan Kroatien och Turkiet (fotbolls-em 2008)! Vet du vad han betalade? 6000 kronor för biljett + resa dit och tillbaka! Helt sjukt!"

Hon tänkte efter i cirka 20 sekunder och sa sedan: "Fast, det är i och för sig som att du och jag skulle shoppa ett par skor för 6 000 kronor..."


Eller inte?

Ibland saknar man gamla kollegor

Det är två dagar efter det att det amerikanska valet är avgjort. Jag och min kollega står i matsalen, hela huset har samlats där denna eftermiddag. Vi har nämligen finbesök just idag. Av både generaldirektör och före detta finansminister. Mysigt värre. Cheferna har tagit på sig sina finaste dräkter och tårtorna står uppradade. Kan det bli bättre?

Dom pratar och dom pratar. Den före detta finansministern avslutar propagandan om hur fantastiskt bra allting är med orden:
"Och för att citera ett uttryck som är väldigt aktuellt i dessa dagar, vill jag avsluta med att säga: Yes, we can!"
Varpå jag hör min kollega: "Höhö, Eddie Murphy, höhö."
Hon berättade senare att hon var säker på att citatet var ur en Eddie Murphy-film hon hade sett kvällen innan.