Vänner, kollegor som slutar, kärlekar, platser jag besöker, gamla skolböcker jag överväger att slänga, sista dagen på en arbetsplats jag inte ens trivs på, skolavslutningar, människor jag tycker väldigt mycket om som "försvinner"...Det spelar ingen roll vad det är, jag drabbas ALLTID av en fruktansvärd separationsångest. Varför blev jag sån?
Jag trivs med att tycka väldigt mycket om saker och ting jag har runtomkring mig, men någon måtta får det väl ändå vara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar