Vi sitter och pratar om saker som har varit och saker som är nu. Om hur snabbt man vänjer sig. Hur snabbt man glömmer. Det är väl människans sätt att överleva och gå vidare, vilket är bra. Men vi är överens om att det samtidigt är ledsamt, liksom vemodigt. Att saker man är mitt uppe i och tror är det enda rätta, så snabbt, när man har hamnat i ett nytt nu, suddas ut.
Vi är överens om en annan sak också, nämligen att halvtaskiga men halvoskyldiga kommentarer inte alltid är så himla roliga när det handlar om ens "på riktigt".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar