Bittra minnen...

Jag sitter i förtroendesamtal med chefen. Hon frågar mig om jag inte riktigt trivs på min arbetsplats. Hon säger att hon har uppfattat att jag inte är överdrivet pratglad på fikarasterna, vilket i sig är väldigt intressant eftersom hon kanske fikat med gruppen två gånger under sin tid som chef för oss. Men synpunkter på mitt beteende har hon i alla fall.

I min hjärna går spekulationer om vad hennes syfte med detta samtal egentligen är. Bryr hon sig om mig eller är hon ute efter att kränka mig? Jag bestämmer mig för att tänka positivt, att hennes hjärta faktiskt inte är gjort av is som jag tidigare trott. Jag öppnar mig. Jag berättar att det på arbetsplatsen, i synnerhet i fikarummet, förekommer en hel del otrevliga konversationer. Rasistiska uttalanden varvas dagligen med homofobiska skämt. Jag förklarar att dessa samtal tär på mig otroligt mycket. Jag mår fruktansvärt dåligt av att höra deras åsikter och det sliter på mig något oerhört. Att majoriteten av gruppen sitter och säger dessa saker, som man för övrigt inte tror är sanna att folk sitter och säger idag 2009, gör att jag känner mig ensam. Sakta men säkert så kvävs jag. Jag är i minoritet och känner mig grymt liten på jorden. Mina kollegors uttalanden avslöjar att dom anser att såna som jag är mer eller mindre missfoster. Jag avslöjar för chefen att det är ungefär därför som jag inte känner för att sitta och hålla låda på fikarasterna.

Chefens svar på mina blottande ord: "Det där är ditt problem, dom flesta andra tycker inte att dom säger dumma saker så problemet ligger ju hos dig".

Tack för förtroendet Eyvor.